Assessment in Berezigbo / Utvärdering i Berezigbo

I fredags eftermiddag åkte jag till en liten by en halvtimme ifrån Makpandu för att göra en utvärdering av deras vattensituation och försöka få pengar för att förbättra den. När jag kom dit var många människor samlade i kyrkan för att be, för att så många var sjuka. Jag pratade med de samlade människorna i grupp och gjorde sedan korta intervjuer med några kvinnor.

Deras vattensituation är verkligen bland den sämsta jag sett - de går 3 km för att hämta skitigt vatten från en liten bäck - och sen 3 km hem igen. Detta tar ju sin lilla tid, vilket betyder att kvinnorna bara hinner gå 2 gånger per dag (med 20 liter på huvudet med sig hem varje gång). Det blir inte mycket vatten till en familj. Och inte mycket rent vatten heller.

Kvinnorna berättade att deras småbarn hade konstant diarré och att flera barn dör av diarré. Jag vet ju att diarré dödar miljoner barn varje år - men att se det så här tydligt var verkligen en helt annan sak. Och när jag såg vattnet som barnen dricker så förstår jag varför, ni kan själva se nedan.

Igår skrev jag ihop ett projektförslag som jag hoppas få pengar för. Jag föreslog en hand pump till byn samt hygienutbildning - det är absolut minimum vad de behöver. Så nu håller jag tummarna att förslaget går igenom, för dom behöver det verkligen.

De berättade även att byn tidigare hade en skola som barnen gick i, men sen handpumpen slutade fungera för ett år sen så flyttade även lärarna, för det fanns ju inget vatten. Så nu går en del barn till Bangasu, 5 km enkel väg, för att gå i skolan. Resten blir utan utbildning.

Och detta är år 2009.

Ofattbart.

Fast kanske ändå inte.

Friday afternoon I went to Berezigbo to do an assessment of the water situation, and hopefully get funding for a Quick Impact Project. My idea was to do a project which would benefit both the refugee community and the host community and thus decrease tensions between the two groups.

Berezigbo was really the worst water situation I have seen. It was truly pathetic. They walk for 3 km to fetch dirty water from a stream (which by the way dries out in Dec-Feb), then 3 km back. The long distance means that the women are only able to walk there twice, 2*20 l = 40 l per family (usually). I did a small survey and it turned out that the people only have 8 l/person and day.

When I arrived in Berezigbo the people had gathered in the church to pray because so many people were sick. The small children had frequent diarrhoea and many reportedly died from it (one woman told me she had lost 2 of her 5 children). Before she used to take her sick children to Makpandu for treatment - they received medicines are became better, only to get diarrhoea again when they returned to Berezigbo. So now she had given up. And was praying instead of taking them to a doctor, which could not really cure the problem.

The people had very limited knowledge of hygiene from what I could tell. They did not treat the water in any way or seemed to understand the link between the water they drank and the diseases. Or perhaps they just didn't have much choice.

Yesterday I wrote a proposal for a project which would hopefully provide them with one hand pump and hygiene education. These people really need clean water, it was so obvious. They said that before (a year ago) there was a school in Berezigbo, but the teachers left when the hand pump dried out. So now the children walk 5 km to Bangasu and 5 km back - but most of them are not in school from what I could tell.

Visting them was really a disturbing experience and I left feeling sort of hopeless. I know that millions of children die of diarrhoea every year, but now it sort of became obvious. Of course I feel very strongly about getting this funding, so I will try my best.

I still can't believe this is in 2009. In 2009 people live on 8 litres per day, 8 litres of dirty water which kills their children. Water which they walk for 3 hours to fetch - or paths which are not secure, especially not in these areas of Sudan.